Arbetet i klassrummet

Muntligt berättande har i alla tider varit ett pedagogiskt verktyg. Den kontakt som uppstår mellan berättaren och lyssnarna förmedlar mycket mer än tyst läsning i klassrummet. Berättaren kan följa lyssnarnas reaktioner och anpassa sin berättelse, modifiera röst och gester. Den respons som kommer av den personliga kontakten påverkar alla närvarande, utvecklar berättelsen – och berättaren själv. Vad gäller berättartekniken är en neutral läsning att föredra, det är inte meningen att berättaren skall överföra sina egna värderingar på lyssnaren. Texten skall tala för sig själv.

Utgå t.ex. från en berättelse i Bibeln och försök hitta parallellställen i Koranen och i legendmaterialet. Koranen har inte någon strukturerad uppställning, personerna kommer igen på flera ställen (se ”Personer och begrepp” sid 00). Därtill kan man hämta inspiration ur historisk och arkeologisk litteratur om den tid som behandlas i berättelserna. För att komma nära miljön där berättelserna utspelas – många av eleverna har ju egna minnen av livet i sina ursprungsländer – har man också nytta av reseskildringar, beskrivningar av maträtter från regionen, eller hur man ännu i dag reser ett beduintält.

Det blir naturligt att börja med berättelserna ur det likartade berättelsematerialet, som handlar om Abraham/Ibrahim och hans familj. Det är viktigt att förklara för de muslimska eleverna att Ibrahim är det arabiska namnet, medan vi kallar honom Abraham eftersom vi bor i Sverige. I den hebreiska Bibeln (Gamla Testamentet) börjar berättelserna om patriarken Abraham och hans familj i Första Mosebok kapitel 12. Episoderna är många och det står naturligtvis varje lärare fritt att välja bland dem. I den här boken redovisas några som varit tacksamma att arbeta med.

Berättelserna om Abraham och hans fruar, barn och barnbarn innehåller allt – kärlek, svartsjuka, sorg och glädje. När det gäller yngre elever är det mest tacksamt att lägga tonvikten på de dramatiska situationerna – både i själva berättandet och i arbetet efteråt. Är elevgruppen äldre är möjligheterna outtömliga när det gäller att gå djupare in i texterna, analysera gestalternas känslor och inbördes relationer. Man hejdar sig så fort klassen inte klarar av att lyssna längre eller när alltför många blickar blir glasartade. Det är bättre att avbryta berättandet lite för tidigt än lite för sent. I vissa grupper är uppmärksamheten så total att man inte har hjärta att avbryta sig och den stämning som har uppstått. I andra grupper finns en oro som medför att eleverna själva behöver aktiveras ganska ofta. Då kan det vara effektivare att hejda berättandet och låta eleverna börja skriva, alltid i jagform. Eleverna blir friare i skrivandet när de förstår att de själva bär svaret inom sig, och ingen annan kan säga om gestaltens tankar är ”rätt” eller ”fel”.

Under arbetets gång är det viktigt att acceptera de tolkningsförslag av händelserna som eleverna kommer med. De yttre händelseförloppen måste naturligtvis vara något så när korrekt återgivna, jämfört med den berättelse de lyssnat till. (Det händer inte så sällan att en eller annan elev faller för frestelsen att driva med sin lärare just när det gäller detta.)

När gestalternas känslor tolkas är elevens tolkning i princip alltid rätt. Lärare och elever arbetar på lika villkor. Ingen av oss var ju närvarande när Abraham fick sin kallelse. Det är precis här som de fruktbärande samtalen om olika livsfrågor kommer in på ett naturligt sätt.

En fördel med att arbeta med berättelser som komplement till det teoretiska innehållet i de olika religiösa traditionerna är att läraren ibland kan gå förbi svåra frågor och får en chans att koncentrera sig på vad som aktualiseras under lektionerna. ”Jag tror inte på Gud”, händer det att någon elev säger under arbetets gång. På detta kan man helt uppriktigt svara att Abraham trodde – och det är hans öde vi ska försöka leva oss in i. På detta sätt behöver läraren inte heller riskera att komma i konflikt med sin egen övertygelse. Var och en går in i historien med sitt eget perspektiv. Ingen behöver heller vara rädd för att ”göra fel”.

Sammanfattning

Arbetssättet är ett komplement till den traditionella undervisningen, som alltid måste utgöra grunden i skolarbetet. Det kan ibland vara komplicerat att få tid för detta skenbart lekfulla inslag i undervisningen, men erfarenheten visar att det ofta är lättare att få faktakunskaperna att fastna om eleverna ges tid att gå in i och bearbeta den berättelseskatt som är en omistlig del av det gemensamma kulturarvet. Kombinationen av identifikation och empati rymmer en känslomässig pendelrörelse mellan identifikatoriskt engagemang och distanserad förståelse. Genom reflekterande och skrivande och upprepat reflekterande utvecklar eleven sitt språk och därmed sina möjligheter att hitta ord för subtila känslor. Ordförrådet berikas, breddas och fördjupas. En ökad förståelse för hur ”den andre” upplever och tolkar världen växer fram i processen. När ”den andre” är en litterär – eller historisk – gestalt blir det också möjligt att gå djupare in i rollen.