Identifikation och empati

Den första delen av IE-metoden handlar om identifikation. Läsaren, eller lyssnaren om det handlar om en klassrumssituation, tänker sig att han eller hon är personen i den aktuella texten. Genom att ”bli” en person i en text, kommer man denna person närmare. Man blir mera lyhörd för hans eller hennes känslor och kan uttrycka dessa med allt större nyansering utan att samtidigt behöva utlämna sig själv. Både intuition och språkförmåga utvecklas.

Den andra delen av IE-metoden handlar om empati. Läsaren/lyssnaren tänker sig in i ”den andres” situation dvs. känner empati med honom/henne. Empati är väsensskilt från sympati. Det finns alltid en distans i empatiupplevelsen, både i verkliga livet och i den litterära upplevelsen. Man tänker sig in i den andres situation utan att nödvändigtvis sympatisera med honom eller henne. Empati ligger både i hjärnan och i hjärtat. Det handlar inte om total identifikation. Den handlar om att lyssna förutsättningslöst, utan att värdera, och därmed hamna i försvarsställning.

Teori

När vi arbetade fram IE-metoden hade vi två teorier i tankarna. Den ena är en modifiering av George Herbert Meads (1863-1931) teori om symbolisk interaktionism (se Ingela Visuris inledning till Muslimska berättelser av Jan Knappert, Fondi förlag 2005). Meads teori går ut på att varje individ speglar sig i samhällets och andra individers ögon genom att ta olika roller, det vill säga leva sig in i andra människors livsöden. Litterära eller historiska gestalter blir dialogpartner. Tanken bakom denna lek med identiteter är att skribenten får tillfälle att pröva olika förhållningssätt för att därmed få större förståelse för ”den andres” tankar och känslor.

Symbolisk interaktionism

George Herbert Mead var den som myntade begreppet ”symbolisk interaktionism”. Uttrycket innebär enligt Mead att en människa intar sin plats, sin roll, i ett livsmönster som möter henne i traditioner, skönlitteratur eller i den vanliga omvärlden. Vid identifikatorisk läsning av en text – alla barn och många vuxna läser så – lyfter läsaren sig ut ur sitt eget liv och in i en uppdiktad person. Han eller hon läser som om boken vore det sanna livet och ”tar rollen” av den ene eller den andre. I och med detta påbörjas en dialog mellan läsarens jag och den utvalda personen i texten. Läsaren får en partner i texten som hjälper honom/henne att fortsätta berättelsen i sitt eget inre.

Enligt Meads teori förstår det lilla barnet sin omvärld genom leken. Barnet leker och låtsas att det är en annan person. När det t.ex. hör berättelserna om Mumintrollen kan det låtsas vara Mumintrollet, han som är lyckligast när han får leka med sin vän Snusmumriken. När barnet kommer till nästa utvecklingsstadium klarar det att låtsas vara flera av de övriga figurerna i berättelsen. Kanske Snusmumriken, som vill ge sig iväg på äventyr och lämna Mumintrollet kvar hemma. En annan gång vill barnet vara Lilla My, som är riktigt busig och skrattar allt vad hon orkar när Muminpappan faller i vattnet från bryggan. Barnet tar alltså rollen av ömsom den ena ömsom den andra personen, ändrar sitt beteende och kanske sitt språk så att det liknar förebildernas.

När ett barn lär sig tala tillkommer ytterligare ett moment. En person som hör sig själv tala, hör samtidigt hur talet uppfattas av den tilltalade, något som berikar ordförrådet och positivt påverkar språkutvecklingen. Barnet är nu moget att förstå vad som berättas, det kan ta rollen av olika fiktiva gestalter, byta identiteter och – inte minst viktigt – lämna de olika rollerna och bli sitt vanliga jag igen, nu berikat med de erfarenheter det gjort under leken eller under lyssnande till berättelserna.

 

Empati

Meads teori, kombineras med psykologen Ulla Holms definition av begreppet empati. (Ordet kommer från grekiskans empatheia som betyder känna med). ”Empati innebär att man placerar sig i en annan persons inre verklighet utan att bli hotad av den andres upplevande” (min kursivering). Det handlar om förmågan att lyssna in den andres situation förutsättningslöst utan att värdera och därmed hamna i försvarsställning. Ulla Holm utvecklar begreppet empati ytterligare. ”En allmän betydelse av ordet empati i psykologisk litteratur är att upplevelse-eller känslomässigt ‘veta’ vad en annan människa känner i sin privata värld. Det utmärkande för empati beskrivs ofta vara att man får en plötslig kunskap eller insikt om andras känsloläge. Förarbetet för denna insikt antas ske på ett plan, som inte omedelbart är medvetet för individen.”

 

Metod

Metoden, som kan appliceras på texter inom i stort sett alla skolämnen, innebär att eleverna först lyssnar till en berättelse. Därefter får de uppgiften att ”ta en roll”. Genom att ta rollen av ”den andre”, får eleven möjlighet att tänka sig in i en annan människas verklighet och därmed öka sin egen inre lyhördhet. Eleven skriver en fortsättning på historien – alltid i första person. Det blir stor skillnad på texter som är skrivna i jagform jämfört med sådana som är skrivna i tredje person. Själva jagformen hjälper skribenten att komma en bit längre in i den fiktiva gestaltens verklighet. Ett perspektivbyte sker och den skrivande får ökade möjligheter till inkännande och empati.

 

Vad är verklighet?

Under hela sitt liv bygger en människa på sin verklighetsuppfattning. Ett barn föds. Barnet är både en individ och medlem i en grupp, oftast en familj. I socialpsykologin kallas familjemedlemmarna ”signifikanta andra”. De blir barnets första förebilder, och barnet, som inte har kunskap om något annat, anser att verkligheten är sådan som dessa ”signifikanta andra” beskriver den. Barnet påverkas av betydelsefulla personer i sin omgivning, föräldrar, syskon, kamrater. Kretsen vidgas vartefter till att omfatta dagbarnvårdare, förskollärare, lärare osv. Barnet tänker, anpassar sig till omvärldens krav – eller revolterar mot dem.

Man kan göra tankeexperimentet att en person som aldrig träffar någon människa utöver denna första grupp av ”signifikanta andra” får en mycket homogen världsbild. Under ett antal år i alla fall. Sedan kanske någon av dessa dör eller flyttar, andra tillkommer och då förändras scenariot. Ett exempel på detta är berättelsen om Siddharta Gautama Buddha, furstesonen vars föräldrar försökte skona honom från världens ondska genom att hålla honom kvar inom palatsområdet. Så smiter han en dag och möter en sjuk person och ser en död. Hans verklighetsuppfattning får en stöt och hans ”socialiseringsprocess” tar ett steg framåt. Det finns mer i världen än han visste om. Han vidgar sin värld till att innefatta flera grupper av ”signifikanta andra”.